Ja nu är jag en gift kvinna och heter numer Alfredsson i efternamn. Att gifta sig var inte alls som jag trodde för jag förstod varken i kyrkan eller på festen att det var vår dag. Och ska jag vara ärlig har jag nog inte fattat det än utan allt är som vanligt.

Nu rullar livet på i gamla rutiner. Jag är åter tillbaks på jobbet och jag tycker det är väldigt skönt måste jag säga och Ola har sen ett tag tilbaka börjat skolan igen. Sebaztian som var ledig i hela 3 månader från förskolan tycker det är kul med att vardagen kommit tillbaks och han stormtrivs på den nya avdelningen med lite nya kompisar och nya fröknar. Ingen kan tro att han varit borta så länge och han kom in i verksamheten från 1:a stund.

Kram på er alla.

Hej på er
I natt har när jag jobbade hade jag/vi besök från en politiker som sitter med i socialnämnden. När jag fick mejlet från vår samordnare om att han skulle vara med en stund under vårt nattarbete blev jag så glad. Man hör ju titt som tätt att politiker visar sig i verksamheterna, men konstigt nog får man själv aldrig se det...men idag vat det min tur att se att det faktiskt är sant :)

Ola och jag har "börjat" träna på vår vals och den 10 sep kommer resultatet. Det lär bli en lååååååååååååång resa för oss. Vi går åt olika håll (och ja jag vet att han styr, men om ni skulle se oss skulle ni oxå märka att det inte är så lätt ändå), takten varierar och lika så stegen. Ex vi bestämmer oss för att börja med Olas vänster och jag hänger då på med min höger och nästa gång vi dansar samma steg så dansar en av oss med rätt fot först och den andra med fel. Ja ni förstår ju själva hur det ser ut i vårt vardagsrum. Danskvällen slutade med att vi nu beställt hem en dansdvd, som visar grunderna. Förhoppningsvis kan vi ju lära oss nåt iaf.

Idag (eller snarare igår) var vi alla 4 på plaskis. Sebaztian tyckte det var kul och han grejade med både fontänerna och  geggan. Kul att Linköpings kommun satsade stort på att göra en sådan fin fristad för barnen. Stora grönytor där det finns gott om plats för kubb, fotboll, filtar mm. Det lär bli många besök där i sommar.

Om knappt en månad blir jag 30 år. Jag vet inte än hur jag ska fira denna dag om jag nu ska fira den. Hur jag vill ha det går fram och tillbaka för var dag.

Idag har jag även haft en enorm tandvärk. Jag har länge haft ont och trott att jag har hål i typ alla tänder och jag som inte gillar tandläkare har inte bokat någon tid. Men idag slog det till nåtenormt och jag vaknade av värken och har haft ont hela dagen. Vid 15 stod jag inte ut längre så jag ringde och fick en tid hos jourtandläkaren i Skäggetorp. Det var nog den bästa tandläkaren jag mött och till råga på allt kom han med goda nyheter...jag har INTE hål. Mitt problem är att jag är för noga och har borstat sönder tänderna så nu blir det att gurgla flour. Hoppas det går över snabbt.

Ha det gott.
Kram

Idag låg jag och sov till 15 då mina underbara pojkar kom hem från en nyfixad troll lekplats. Vi fixade lite käk och sedan var det dags att bada. Vid 18.30 drog jag till Norrköping för att hälsa på brorsan innan jobbet och våra munnar gick i ett tills min klocka ringde och det var dags att gå.

Det är inte så mycket som händer i livet just nu (för min del). Jag och syrran håller på att kämpa vidare med pengainsamlingen till Nergs som jag skrivit om tidigare. Tyvärr går det inget vidare. I går natt mejlade jag till 6-7 olika hjälporganisationer. Får se om någon har tips på hur man kan gå tillväga (men framförallt hoppas jag att någon kan hjälpa till. Imorogn är den stora dagen för Nergs då rättegången förhoppningsvis blir avklarad.
För er som gillar loppis är ni varmt välkomna till Blomsterlandets förra lokaler på lördag (18/6). Jag och syrran ska sälja saker där alla pengar oavkortat går till Nergs och hennes resa hem.

Om en sådär 7 timmar slutar jag mitt arbetspass och sen blir det sängen. När jag sen vaknar är jag ledig i en hel vecka. På torsdag drar vi till Stockholm och tar oss en dygnskryssning. Hoppas det funkar bra med Bazze bus. Enzo får sig en liten minisemester tillsammans med vännerna Atlas och Gismo.

Ha det nu gott allesammans

Ja ni, nu var det ett tag sen jag bloggade. Inget kul händer i mitt liv just nu. Ekonomin är i botten, bilen ska besiktas i sommar och jag tror inte den går igenom (vi måste byta däck sen är det säkert fler fel), tänderna gör ont (tror jag har hål) och så har jag nån konstig "värk" i magen. Jag vet egentligen inte om man kan kalla det värk, men det är nåt underligt. Den där konstiga känslan käns mest när jag är kissnödig, men jag känner även av den när jag går och när jag trycker på magen. Men dum som jag är söker jag inte vård då jag inte känner av det hela tiden, för att jag ska söka VC krävs konstant smärta.

Ja i övrigt kämpat vi på med bröllopsplanerna. Det går framåt, men då pengarna är knappa känns det sådär. Tänk om vi gjort alltsammans litet. Bara ha ett tårtkalas och inget mer, en stillsam fikastund på gräsmattan. Underbart..men det här blir nog också underbart, men det ska bli skönt när det är över. Då kan vi äntligen njuta av ett gemensamt efternamn och att alla pengar enbart går till oss :)

Kram på er alla

Jag har precis chattat med min gamla kollega, Nergs, som för tillfället befinner sig i Irak. Hon kom till Sverige med en man hon älskade. Dom fick tillsammans tre barn och en dag skiljde dom sig som så många andra par. Nergs har ensam vårdnad om sina änglar, men ville inte att pappan skulle vara utan dom eller att hennes barn skulle få leva ett liv utan sin pappa. Hon har därför låtit barnen ha kontakt med pappan vissa helger, men en dag kom dom inte hem. Hon har nu begätt sig till Irak för att kämpa för att få hem sina tre barn. Hennes pengar börjar ta slut och likaså hennes semester. Rättegången är nu den 15 maj, men hon vet inte längre vart hennes barn är. Hon sa till mig att hon inte vill komma hem till Sverige utan sina barn och jag klandrar henne inte.
Nergs har haft kontakt med UD, men eftersom dom inte har några befogenheter i Irak kan dom inget göra, mer än att hjälpa till med pass.
Hennes stiuation är lika svår som för alla andra föräldrar som utsätts för att deras barn blir kidnappade. Jag är en person som enbart läser böcker baserade på verkligheten och jag gråter varje gång jag läser om en sådan här händelse, men aldrig trodde jag att det skulle komma mig så nära.
När Nergs barn blev kidnappade hade jag redan slutat arbeta med henne och av den anledningen fick jag inte veta något via henne. Men ryktet nådde mig relativt snabb då min syster ringde och frågade mig om jag visste något. Olivia som är min systerdotter går i samma klass som Nergs äldsta son och hon hade kommit hem och varit ledsen då han inte längre var i klassen. När jag träffade Nergs fick jag det bekräfftat.

För er som vill veta mer om fallet:

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_linkoping?title=ger_inte_upp_kampen_om_sina_barn&videoid=1605508&utm_medium=comment&utm_source=facebook&utm_campaign=tv4play.se

http://www.saknadebarn.org/2011/01/28/tre-barn-kidnappade-till-norra-irak/

Tänker på dig Nergs Hirori

Jag är så grymt sugen på att hitta på nåt nytt med mitt liv. Satt och kolla på lite cykeltävlingar. Vätternrundan är för lång och  fullbokad och dom kortare varianterna ligger på mina arbetsdagar. Roxenrundan fanns det platser kvar på och dessutom på min lediga dag. Förra året skulle jag och två av mina gamla kollegor cykla lilla roxenrundan, men det blev aldrig av. Jag skulle väldigt gärna vilja göra en sådan sak för att ha en morot till att träna lite, men dessvärre är jag för lat så det hjälper inte. Skulle behöva en medåkare så vi kan puscha varandra. Någon spekulant???

Gårdagen bjöd på värme och en trevlig stund i domkyrkoparken med  "bosseglass"tillsammans med familjen. Senare på kvällen satt vi på balkongen och åt mat och ännu senare insåg jag till min förtvivlan att min förlovningsring var borta. Jag har smalnat av en del om mina fingrar och den sitter av den anledningen lite löst, men jag har aldrig för tappat den. Jag kan bara inte begripa att jag inte märkt någonting. Resten av kvällen blev därför ett stressmoment. VART HAR MIN RING TAGIT VÄGEN????? Vi har letat överallt och jag har riggat min dag. Innan jobbet begav jag mig till stan och granskade domkyrkoparken, papperskorgen, papperkorgarna där vi tvättade våra händer och trottoarerna, men ingen ring :(. Imorgon (eller senare idag) ska jag finkamma bilen. Ola har letat där men fann inget, men bilar har så många små skrymslen så det går alltid att kolla igen. Bilen är vårt sista hopp. Snälla håll tummarna för att den ligger där...

Kram

Sitter på mitt jobb och gör inget särskilt för stunden. Telefon har ringt ett par gånger och så mycke mer än så har inte hänt.

Vad det gäller vårt bröllop är väldigt mycket klart. Nu är buketterna beställda, min och tärnans klänningar hänger i garderoben, näbbarnas klänningar förväntas komma i mitten av maj. Vi har en bröllopshemsida, men den är än så länge bara till för vissa personer. Är ni hemskt nyfikna får ni be om adresse :)

Snart är påsken här och då blir det godis i magen :). Jag är ingen religös person och tyvärr lite för lite allmänbildad. Jag vet knappt varför vi firar jul, påsk osv, men som tur är har jag träffat Ola som spridits sina kunskaper till mig. Det är ju för sjutton hemskt att jag som 25 åring inte hade en aning om vår hstoria. Nu vet jag mer, men får jag frågan rakt upp å ner så vet jag inte om jag svarar rätt. Anledningen till att jag minns nu är för att jag läste Olas blogg för typ 5 min sen. Skäms på mig...

Sitter och funderar på hur jag vill fira min 30 års dag. Fest eller inte, middag med familjen eller inte, saft och bulle eller inte. Alternativen är många och jag har inte en aning om på vilken nivå jag vill hålla mig. Det är ju några månader kvar, så jag skjuter nog upp beslutet ett tag.

Kram på er alla

Jag önskar jag kunde vara lika nöjd med mitt liv som min underbara Ola. Jag önskar jag kunde skriva på det hemlighetsfulla och poetiska sätt han gör. Jag önskar jag inte skulle va så himla känslig. Vissa saker här i livet kan man inte förstå och andra saker förstår man lite för väl. Idag på väg till jobbet blev jag väldigt ledsen och besviken. Besviken på min mamma. När jag tänker tillbaka på livet som varit så känner jag mig glad. Mitt liv har inte varit helt lätt och det har funnits tragedier som ingen borde få uppleva, men trots det har jag haft ett väldigt bra liv. Livet har fört mig till den jag är idag och visst behöver jag fortfarande träna. Det jag framförallt behöver träna på är att inse att jag är värd respekt. Tyvärr känns det som att min närmsta familj inte inser att jag finns och vad beror det på? Är det för att jag inte åker till min mamma varje helg, för att jag inte ringer henne speciellt ofta eller för att jag har framfört mina åsikter? Om så är fallet så får jag väl antagligen skylla mig själv, men i mina ögon är jag fortfarande hennes dotter, min systers syster och det kan väl inte vara så svårt för någon av dom att dela med sig lite till mig oavsett hur ofta jag ringer. Jag känner mig lite dyster och låg idag. Nu undrar jag bara hur jag ska gå vidare. Är det värt en fajt? Kanske. En fajt kan antingen leda till mer tråkigheter, men det kan ju också leda till att de förstår att man är värd mer. Det är bara så svårt att veta hur man ska göra för att slutet ska bli lyckligt.

Jag sitter just nu på mitt jobb och det är en lugn kväll/natt (till skillnad från igår). Det blir snart till att kolla på "Våra värsta år", det är en kult serie :)

Läste i Metro att de två barn (5 och 9år) som skulle utvisas från Sverige till Makedonien har fått permanent uppehållstillstånd i Sverige. Jag är inte direkt insatt i fallet och även om jag läst vissa tidningsartiklar så är ju de vinklade så man har ju aldrig all info, men det känns verkligen som att det var rätt beslut.

Jag läste även artiken "Tusentals unga rymmer hemifrån". Den handlar om att polis och socialamyndigheter inte gör någonting åt de ungdomar som rymmer. Det finns ingen som kollar till dem och undersöker hur de mår. "Varje år sticker tusentals ungdomar hemifrån. De flesta drar för att de blivit slagna eller utsatta för andra övergrepp hemma, visar en rapport från Rädda Barnen." Om så är fallet så är det ju fruktansvärt om våra myndigheter inte tar ansvaret för dessa utsatta själar. Där jag jobbar får jag en del telefonsamtal från oroliga föräldrar där deras barn har rymmt hemifrån. Det är inte alls ovanligt kan jag säga och när man hör deras perspektiv på deras verklighet så blir jag bekymrad över den maktlöshet de känner. Nu har jag ju ingen aning om hur dessa föräldrar behandlar sina barn, men jag måste ju utgå från deras vinkel. Man kan tycka att det är föräldrarnas ansvar att hålla reda på sina barn, men är det så lätt i praktiken. Låt säga att man har en strulig tonåring som har hamnat helt fel och börjat med droger. Han/hon umgås med "fel" personer allt förvärras sakta men säkert. Till en början försöker man som förälder klara ut situationen på egen hand, men till slut orkar man inte mer och man ber då om socialtjänstens hjälp. Som jag har förstått det så har de också fått stöd från socialen, men problemet är när (och om) det går längre. Dessutom har man som förälder svårt att gå in i en lägenhet där man tror att det sitter påtända "kompisar". Är inte detta ett polisärende i det fallet???  Och hur kommer det sig att polisen sällan säker upp dessa ungdomar trots att de vet att ungdomen är i fel krets? Ja... det finns inget som bevisar att ungdomen är i fara och det är inget brott att rymma. Så hur ska vårt samhälle agera i en sådan situation? Det är ju nåt man kan fundera på och det svåraste av allt är nog ändå att samma tillvägagångssätt inte är lika lyckat i alla situationer.

Nu sitter jag återigen på mitt arbete och nu ska väl det vardagliga livet ha satt igång igen. Ola är nu hemkommen efter son tre veckor långa resa i Afrika, så nu finns det inga ursäkter till att vara ledig längre. Ola kom hem i torsdags och då var jag iväg på planeringsmöte med jobbet hela dagen. Fredag och lördagnatten tog jag semester så jag kunde mysa med min älskling och det var alldeles underbart.
   Jag läste precis på Olas blogg och jag blev lite låg. Ola har varit väldigt kärleskfull dessa dagar, men på något sätt känns han ändå långt borta. Hans blick är inte riktigt den samma. Jag har frågat honom vad det är och svaret är jämt "inget", men nu börjar jag förstå. I sin blogg skriver han så här "jag försvann några dagar i dimman av mig själv, letade efter mening med mig själv och resan, jag vet inte vad jag fann, men jag letar fortfarande efter det som förändrat mig, om jag förändrats över huvud taget dvs. Tur att man har varandra i en grupp, att man slipper slitas mellan olyckan och lyckan på egen hand, att det alltid finns någon att ramla tillbaka på...skönt att veta att man kommer hem till tryggheten där hemma, hem till framtida fru och barn...
ibland kände jag mig kall och empatilös, och kanske det är en del av mig jag måste arbeta med, kanske är det en del som inte går att förändra, men vad fan, man är inte mer än människa..." Självklart förstår ju jag att en sån resa han varit med om sätter sina spår och det är ju lite av meningen. Spår som är otroligt nyttiga att få i livet. Hade vi haft råd hade jag mer än gärna följt med till Afrika.
____________________________________________________
Det här blir ett konstigt ämnes byte...
För er som vill veta hur det gåt med min diet, så måste jag tyvärr skriva att allt gåt skit. Allt funkade grymtbra...ett tag, me så fick jag halsfluss och låg med nästan 40graders feber och då föll allt. Dessvärre föll det betydligt mycket mer än det borde och när jag inget åt tog sötsuket ett regält tag om mig. Jag har ätit onuttigt varje dag sen två veckor tillbaks. Nu när Ola är hemma igen ska jag ta nya tag igen, men den här gången ska jag inte sluta med kolhydraterna helt utan minimera intaget. Jag tillhör ju egentligen kategorin som anser att man ska äta allt med måtta, så nu ska jag följa mitt hjärta inte någon diet. Allt kanske tar lite längre tid, men jag har ju inte så verst bråttom.
_____________________________________________________
Nu vill jag bara avsluta med att skriva att min kärlek till Ola (oavsett om han förändrats eller ej) är så otroligt stark. Jag är den lyckligaste som har fångat hans kärlek och allt känns så underbart. Han är idag en del av mig och han kommer alltid vara det. Under resans gång kommer vi båda förändras, men eftersom vi båda är så otroligt förstående möts vi alltid där vi befinner oss i dagsläget. Vi kompromissar (dock inte så som han beskriver detta ord) och vi kommer gemensamt fram till det som är bäst för oss.
Jag älskar dig mitt hjärta och jag är den lyckligaste av alla blivande brudar. Det ska bli fantastiskt att stå vid altaret med dig. Längtar så!

Ja, nu har Ola varit borta halva sin tid, så nu börjar nedräkningen på allvar. Han verkar ha haft en tid med mycket på schemat där han stött på både roliga och avslappnande upplevelser, men även sett tragedier som barnhem, slumområden, träffat en hiv-smittad kvinna osv. Jag överlåter det här till honom, antar att ni kommer kunna läsa om hans resa på han blogg.

För er som följt min blogg så vet ni ju redan att jag har börjat på en diet, Dukan. Jag började med den samma dag som Ola åkte till Afrika vilket är 10 dagar sen. Allt har gått jättebra, men jag har inte följt den till punkt och pricka för sånt klarar inte jag. Men hur som helst så har det gett resultat.

30-dec	Midja	73 cm
	Mage	87 cm
30-jan	Midja	72 cm
	Mage	87 cm
27-feb	Midja	71.5 cm
	Mage	84 cm

Jaha då har min älskade Ola rest iväg till varmare breddgrader. Det var lite tufft att säga adjö, men det gick bra. Jag vill vara stark inför Sebaztian, samtidigt som jag ville visa känslor...det är inte alltid så lätt. Baztian tog det hela bra och jag är glad att han var med mig på perongen, för annars hade det varit svårare. Eftersom han inte förstod vad som hände (han visste ju att pappa skulle åka bort, men han förstod inte innebörden) så lättade han uppstämningen genom att bl.a. prata om att det fanns en 2:a på tåget osv. Han hade inte heller några problem med att tåget åkte iväg, vilket kändes skönt, men i bilen bliv han ledsen för att pappa inte var med. Det bästa är att han älskar allt som har med djur att göra. så jag berättade att pappa skulle till ett land där det fanns flodhästar, noshörningar, giraffer och då blev han glad och exalterad.
Just nu sover min mamma hos honom eftersom jag jobbar i natt. Det har än så länge varit helt lugnt och han somnade fort. Skönt...

Jag tog tjuren i hornen idag och började med Dukan dieten. Det har funkat bra, fast det var lite tomt att äta kyckling och sås utan tillbehör.
Frukost: Fil med havrekli
Lunch: Dukan pannkaka (som var helt ok) med keso.
Mellis: Keso och skinka
Middag: Kyckling med vitlöksås gjord på kesella (Sebaztian fick klyftpotatis till)
Kvällsmat: Ägg och te
Jag har inte gått hungrig speciellt mycket (inte mer än vanligt) så det var bra.

För er som inte vet vad dukan är så har man 4 faser man ska gå igenom.
1) Attackfasen: man får enbart äta proteiner och lättare mejeriprodukter. Denna fas ska vara mellan 3-10 dagar och man bestämmer helt själv. Jag har givetvis valt 3 dagar :)
2) Viktnedsgångfasen:  Viktnedgång (dagar med grönsaker plus protein varvas med dagar med enbart protein). Denna fas håller man på med tills man nått sitt mål.
3) Stabiliteringsfasen: Stabiliseringsfas (proteindagar varvas med dagar med protein plus grönsaker och dagar då du äter vad du vill). Här verkar man kunna stanna i evigheter. Går man ner 5 kilo under fas 2 så ska man äta denna kost i 50 dagar. 1 kg = 10 dagar...
4) Cruising (glida fram, behålla vikten utan åthävor då du får äta vad du vill så länge du gör det med måtta och äter enbart protein en gång i veckan)
Läs gärna mer här: http://www.nyttigt.eu/viktminskningsprogram-som-ar-en-stor-succe-i-frankrike-dukan-dieten/ eller googla på dukan diet.

Jag har inte tänkt att hålla på så länge och ska jag vara ärlig vet jag inte om jag kan följa den fullt ut, men jag ska försöka.

Ha det gott allesammans

God afton
Nu har jag funderat ut en viktminskningsmetod som jag tror kan funka som heter Dukan diet. Dessvärre finns enbart en bok på engelska och det är ju inte mitt starkaste språk, så jag har googlat runt lite och tror jag fått lite kläm på den. Min plan är att börja nästa onsdag och så kör jag på tills jag tröttnar vilket jag hoppas dröjer. När jag mätte min mage nu i januari hade enbart den "smala" delen krymt, vilket känns helt onödigt.

Igår var jag med min syster och var modell för en dag. Det är inget jag kommer göra om och jag rekomenderar inte heller någon att göra det. På deras hemsida stod det att allt skulle ta 3-4 timmar, men så var inte riktigt fallet. Det dröjde ca 2,5 timme innan vi fick komma in och bli sminkade och så var det ytterligare lång väntan till fotografering och även en innan vi fick se korten. Totalt tog det 5,5 timme och vi hade väl kontakt med de som arbetade ca 1-2 timmar och resten var väntan och åter väntan.

På torsdag blir jag ensamstående då Ola sticker iväg på en äventyrsresa till Afrika. Han kommer bli borta i 21 dagar. Min mamma har sagt att hon kan hjälpa mig vissa nätter så jag behöver enbart ta ledigt 3 arbetspass.

Nu börjar snart Wallander...
Kram

Nu sitter jag här på mitt jobb igen och har precis kollat färdigt på "Onda cirklar" som är en minisere på två avsnitt som visas på svtplay. Jag säger bara fy f-n och att ni alla ska titta på den. Den berörde verkligen ens känslor, man blev mest arg och djävulskt irriterad, men den var grymt bra. Dessvärre visas den bara till 1 mars, så ni måste se den snart.

I morse (nu är det ju igår) när jag skulle hem från mitt jobb fick jag mig en regäl tur i Östergötland. Jag slutade mitt pass 7.30 och tog tåget kl 8. Som vanligt ställde jag alarmet på min klocka utifall att jag skulle somna. Det tog inte många minuter förrens jag sov och jag vaknade någon minut innan tåget kom till stationen. Dessvärre han jag somna om och vaknade igen när vi stod på perongen och jag sprang till dörren, men tåget åkte då iväg. Enligt tågvärden var det bäst för mig att åka till Mjölby och invänta nästa tåg, vilket jag också gjorde. 9.26 var jag åter på Linköpings tågstation och jag gick mot busshållplatsen. Och vad händer...jo bussen åkte och jag missade den med ca 30 sek. Snacka om att ha otur. Men min "andra" buss kom strax därpå som tur var. 10.20 låg jag äntligen i sängen och jag somnade innan jag han lägga ner huvet. Hade allt flutit på som vanligt hade jag legat i min säg kl 9. Så kan det gå om man är grymt trött efter jobbet.

Ha en underbar söndag :)

Nu kommer flera av er bli chockade och vissa kanske t.o.m. lite irriterade och arga. Som ni alla vet så ska ju jag och Ola gifta oss i september. Jag har redan inköpt min vackra klänning, men dessvärre kan jag inte äta eller knappt andas när jag bär den. När jag stod i butiken valde jag mellan 2 klänningar och 2 storlekar. 36:an var trång, men gick och stänga, medans 38:an var lite för stor. Tillsammans med personalen kom vi fram till att 36:an var det bästa alternativet, eftersom den går att sy ut lite (dessutom var det helst den klänningen jag ville ha). Så vad ska jag nu göra??? Jo, jag tänkte försöka minska mitt midjemått. Jag känner inte att jag vill ner i vikt, men jag vill att några cm ska försvinna. Men hur går jag som har blivit så lat och bekväm av mig till väga? Att jag jobbar natt är också en nackdel eftersom det blir svårt att äta på regelbundna tider, samt att jag vissa dagar enbart har 3 timmar tillsammans med min familj och då vill jag ju inte träna. Ärligt talat så har jag ingen aning om vad jag ska göra eller hur jag ska göra. Kanske ska börja med att gå upp vid 7 varje morgon för att hinna med en promenad innan frukosten... jag har tänkt det förr, men det har alltid tagit emot då sängen är så skön, men som ordspråket säger; "Ska man vara fin får man lida pin". Oavsett vad jag bestämmer mig för så kommer jag försöka lägga ut mina mått här för att pusha mig själv lite.

Den 30:e december var mina mått

Midja (smalaste delen)	73 cm
Mage (över naveln)	87 cm

Kram

  

Om några timmar är det dags att gå hem och någon timme efter det blir det sängen. Idag får vi förhoppningsvis tillbaks vår (Olas) bärbara dator som kraschade för några dagar sen. Jag hoppas verkligen att proffsen kan hjälpa oss för Ola har ett examensarbete sparat i den (och ingen annanstans). Riktigt så illa är det inte, för hans klasskompis Nathalie påminde honom om att de har arbetet utskrivet så det skulle ju bara behövas skrivas in igen...,men det vore ju skönast om allt funkade som det ska.

På lördag ska jag och Ola kolla på teater/musikal...lite kulturell måste man ju vara. Ola fick 2 biljetter av mig till Chicago i 25 års present. Han sa en gång i förbi farten att han aldrig varit på teater, så jag tyckte det var på tiden.

I övrigt så har jag inget nytt att skriva. Ibland är det lätt att blogga och ibland svårt.

Njut av vintern innan den försvinner. Det kommer en dag då vi vill ha tillbaka snön så man kan åka pulka :)

KRAM

Då har det nya året äntligen kommit. För min del kommer det inte vara ett år med fullt så mycket roligheter som för Ola. Det är nu klart att han lämnar mig och Sebaztian under 3 veckor då han och några klasskamrater drar iväg till Kenya. Tänk vad kul...hade vi haft råd hade jag följt med. Han kommer vara med om så mycket och han kommer få uppleva sånt som han antagligen egentligen inte vill se, men som är intressant och nyttigt. Jag är väldigt avundsjuk på honom.

2011 är ett år jag ser fram emot. Vår son blir 3år, Ola 26år och jag blir äldst av oss i familjen 30år (precis som att jag inte brukar vara det hihi), jag kommer dessutom byta efternamn, mejladress, få nytt körkort och patientkort mm (ja ni förstår så stort det är). I övrigt så kommer det nog inte hända så mycket mer men det räcker gott.

(jag har visst skaffat facebook också...det är stort nog. Vi får väl se hur länge mitt konto finns kvar)

Ha en god fortsättning på det nya underbara året :)