torsdag 24 mars 2011

Jag sitter just nu på mitt jobb och det är en lugn kväll/natt (till skillnad från igår). Det blir snart till att kolla på "Våra värsta år", det är en kult serie :)

Läste i Metro att de två barn (5 och 9år) som skulle utvisas från Sverige till Makedonien har fått permanent uppehållstillstånd i Sverige. Jag är inte direkt insatt i fallet och även om jag läst vissa tidningsartiklar så är ju de vinklade så man har ju aldrig all info, men det känns verkligen som att det var rätt beslut.

Jag läste även artiken "Tusentals unga rymmer hemifrån". Den handlar om att polis och socialamyndigheter inte gör någonting åt de ungdomar som rymmer. Det finns ingen som kollar till dem och undersöker hur de mår. "Varje år sticker tusentals ungdomar hemifrån. De flesta drar för att de blivit slagna eller utsatta för andra övergrepp hemma, visar en rapport från Rädda Barnen." Om så är fallet så är det ju fruktansvärt om våra myndigheter inte tar ansvaret för dessa utsatta själar. Där jag jobbar får jag en del telefonsamtal från oroliga föräldrar där deras barn har rymmt hemifrån. Det är inte alls ovanligt kan jag säga och när man hör deras perspektiv på deras verklighet så blir jag bekymrad över den maktlöshet de känner. Nu har jag ju ingen aning om hur dessa föräldrar behandlar sina barn, men jag måste ju utgå från deras vinkel. Man kan tycka att det är föräldrarnas ansvar att hålla reda på sina barn, men är det så lätt i praktiken. Låt säga att man har en strulig tonåring som har hamnat helt fel och börjat med droger. Han/hon umgås med "fel" personer allt förvärras sakta men säkert. Till en början försöker man som förälder klara ut situationen på egen hand, men till slut orkar man inte mer och man ber då om socialtjänstens hjälp. Som jag har förstått det så har de också fått stöd från socialen, men problemet är när (och om) det går längre. Dessutom har man som förälder svårt att gå in i en lägenhet där man tror att det sitter påtända "kompisar". Är inte detta ett polisärende i det fallet???  Och hur kommer det sig att polisen sällan säker upp dessa ungdomar trots att de vet att ungdomen är i fel krets? Ja... det finns inget som bevisar att ungdomen är i fara och det är inget brott att rymma. Så hur ska vårt samhälle agera i en sådan situation? Det är ju nåt man kan fundera på och det svåraste av allt är nog ändå att samma tillvägagångssätt inte är lika lyckat i alla situationer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar