Jag är så grymt sugen på att hitta på nåt nytt med mitt liv. Satt och kolla på lite cykeltävlingar. Vätternrundan är för lång och  fullbokad och dom kortare varianterna ligger på mina arbetsdagar. Roxenrundan fanns det platser kvar på och dessutom på min lediga dag. Förra året skulle jag och två av mina gamla kollegor cykla lilla roxenrundan, men det blev aldrig av. Jag skulle väldigt gärna vilja göra en sådan sak för att ha en morot till att träna lite, men dessvärre är jag för lat så det hjälper inte. Skulle behöva en medåkare så vi kan puscha varandra. Någon spekulant???

Gårdagen bjöd på värme och en trevlig stund i domkyrkoparken med  "bosseglass"tillsammans med familjen. Senare på kvällen satt vi på balkongen och åt mat och ännu senare insåg jag till min förtvivlan att min förlovningsring var borta. Jag har smalnat av en del om mina fingrar och den sitter av den anledningen lite löst, men jag har aldrig för tappat den. Jag kan bara inte begripa att jag inte märkt någonting. Resten av kvällen blev därför ett stressmoment. VART HAR MIN RING TAGIT VÄGEN????? Vi har letat överallt och jag har riggat min dag. Innan jobbet begav jag mig till stan och granskade domkyrkoparken, papperskorgen, papperkorgarna där vi tvättade våra händer och trottoarerna, men ingen ring :(. Imorgon (eller senare idag) ska jag finkamma bilen. Ola har letat där men fann inget, men bilar har så många små skrymslen så det går alltid att kolla igen. Bilen är vårt sista hopp. Snälla håll tummarna för att den ligger där...

Kram

Sitter på mitt jobb och gör inget särskilt för stunden. Telefon har ringt ett par gånger och så mycke mer än så har inte hänt.

Vad det gäller vårt bröllop är väldigt mycket klart. Nu är buketterna beställda, min och tärnans klänningar hänger i garderoben, näbbarnas klänningar förväntas komma i mitten av maj. Vi har en bröllopshemsida, men den är än så länge bara till för vissa personer. Är ni hemskt nyfikna får ni be om adresse :)

Snart är påsken här och då blir det godis i magen :). Jag är ingen religös person och tyvärr lite för lite allmänbildad. Jag vet knappt varför vi firar jul, påsk osv, men som tur är har jag träffat Ola som spridits sina kunskaper till mig. Det är ju för sjutton hemskt att jag som 25 åring inte hade en aning om vår hstoria. Nu vet jag mer, men får jag frågan rakt upp å ner så vet jag inte om jag svarar rätt. Anledningen till att jag minns nu är för att jag läste Olas blogg för typ 5 min sen. Skäms på mig...

Sitter och funderar på hur jag vill fira min 30 års dag. Fest eller inte, middag med familjen eller inte, saft och bulle eller inte. Alternativen är många och jag har inte en aning om på vilken nivå jag vill hålla mig. Det är ju några månader kvar, så jag skjuter nog upp beslutet ett tag.

Kram på er alla

Jag önskar jag kunde vara lika nöjd med mitt liv som min underbara Ola. Jag önskar jag kunde skriva på det hemlighetsfulla och poetiska sätt han gör. Jag önskar jag inte skulle va så himla känslig. Vissa saker här i livet kan man inte förstå och andra saker förstår man lite för väl. Idag på väg till jobbet blev jag väldigt ledsen och besviken. Besviken på min mamma. När jag tänker tillbaka på livet som varit så känner jag mig glad. Mitt liv har inte varit helt lätt och det har funnits tragedier som ingen borde få uppleva, men trots det har jag haft ett väldigt bra liv. Livet har fört mig till den jag är idag och visst behöver jag fortfarande träna. Det jag framförallt behöver träna på är att inse att jag är värd respekt. Tyvärr känns det som att min närmsta familj inte inser att jag finns och vad beror det på? Är det för att jag inte åker till min mamma varje helg, för att jag inte ringer henne speciellt ofta eller för att jag har framfört mina åsikter? Om så är fallet så får jag väl antagligen skylla mig själv, men i mina ögon är jag fortfarande hennes dotter, min systers syster och det kan väl inte vara så svårt för någon av dom att dela med sig lite till mig oavsett hur ofta jag ringer. Jag känner mig lite dyster och låg idag. Nu undrar jag bara hur jag ska gå vidare. Är det värt en fajt? Kanske. En fajt kan antingen leda till mer tråkigheter, men det kan ju också leda till att de förstår att man är värd mer. Det är bara så svårt att veta hur man ska göra för att slutet ska bli lyckligt.