Jag sitter just nu på mitt jobb och det är en lugn kväll/natt (till skillnad från igår). Det blir snart till att kolla på "Våra värsta år", det är en kult serie :)

Läste i Metro att de två barn (5 och 9år) som skulle utvisas från Sverige till Makedonien har fått permanent uppehållstillstånd i Sverige. Jag är inte direkt insatt i fallet och även om jag läst vissa tidningsartiklar så är ju de vinklade så man har ju aldrig all info, men det känns verkligen som att det var rätt beslut.

Jag läste även artiken "Tusentals unga rymmer hemifrån". Den handlar om att polis och socialamyndigheter inte gör någonting åt de ungdomar som rymmer. Det finns ingen som kollar till dem och undersöker hur de mår. "Varje år sticker tusentals ungdomar hemifrån. De flesta drar för att de blivit slagna eller utsatta för andra övergrepp hemma, visar en rapport från Rädda Barnen." Om så är fallet så är det ju fruktansvärt om våra myndigheter inte tar ansvaret för dessa utsatta själar. Där jag jobbar får jag en del telefonsamtal från oroliga föräldrar där deras barn har rymmt hemifrån. Det är inte alls ovanligt kan jag säga och när man hör deras perspektiv på deras verklighet så blir jag bekymrad över den maktlöshet de känner. Nu har jag ju ingen aning om hur dessa föräldrar behandlar sina barn, men jag måste ju utgå från deras vinkel. Man kan tycka att det är föräldrarnas ansvar att hålla reda på sina barn, men är det så lätt i praktiken. Låt säga att man har en strulig tonåring som har hamnat helt fel och börjat med droger. Han/hon umgås med "fel" personer allt förvärras sakta men säkert. Till en början försöker man som förälder klara ut situationen på egen hand, men till slut orkar man inte mer och man ber då om socialtjänstens hjälp. Som jag har förstått det så har de också fått stöd från socialen, men problemet är när (och om) det går längre. Dessutom har man som förälder svårt att gå in i en lägenhet där man tror att det sitter påtända "kompisar". Är inte detta ett polisärende i det fallet???  Och hur kommer det sig att polisen sällan säker upp dessa ungdomar trots att de vet att ungdomen är i fel krets? Ja... det finns inget som bevisar att ungdomen är i fara och det är inget brott att rymma. Så hur ska vårt samhälle agera i en sådan situation? Det är ju nåt man kan fundera på och det svåraste av allt är nog ändå att samma tillvägagångssätt inte är lika lyckat i alla situationer.

Nu sitter jag återigen på mitt arbete och nu ska väl det vardagliga livet ha satt igång igen. Ola är nu hemkommen efter son tre veckor långa resa i Afrika, så nu finns det inga ursäkter till att vara ledig längre. Ola kom hem i torsdags och då var jag iväg på planeringsmöte med jobbet hela dagen. Fredag och lördagnatten tog jag semester så jag kunde mysa med min älskling och det var alldeles underbart.
   Jag läste precis på Olas blogg och jag blev lite låg. Ola har varit väldigt kärleskfull dessa dagar, men på något sätt känns han ändå långt borta. Hans blick är inte riktigt den samma. Jag har frågat honom vad det är och svaret är jämt "inget", men nu börjar jag förstå. I sin blogg skriver han så här "jag försvann några dagar i dimman av mig själv, letade efter mening med mig själv och resan, jag vet inte vad jag fann, men jag letar fortfarande efter det som förändrat mig, om jag förändrats över huvud taget dvs. Tur att man har varandra i en grupp, att man slipper slitas mellan olyckan och lyckan på egen hand, att det alltid finns någon att ramla tillbaka på...skönt att veta att man kommer hem till tryggheten där hemma, hem till framtida fru och barn...
ibland kände jag mig kall och empatilös, och kanske det är en del av mig jag måste arbeta med, kanske är det en del som inte går att förändra, men vad fan, man är inte mer än människa..." Självklart förstår ju jag att en sån resa han varit med om sätter sina spår och det är ju lite av meningen. Spår som är otroligt nyttiga att få i livet. Hade vi haft råd hade jag mer än gärna följt med till Afrika.
____________________________________________________
Det här blir ett konstigt ämnes byte...
För er som vill veta hur det gåt med min diet, så måste jag tyvärr skriva att allt gåt skit. Allt funkade grymtbra...ett tag, me så fick jag halsfluss och låg med nästan 40graders feber och då föll allt. Dessvärre föll det betydligt mycket mer än det borde och när jag inget åt tog sötsuket ett regält tag om mig. Jag har ätit onuttigt varje dag sen två veckor tillbaks. Nu när Ola är hemma igen ska jag ta nya tag igen, men den här gången ska jag inte sluta med kolhydraterna helt utan minimera intaget. Jag tillhör ju egentligen kategorin som anser att man ska äta allt med måtta, så nu ska jag följa mitt hjärta inte någon diet. Allt kanske tar lite längre tid, men jag har ju inte så verst bråttom.
_____________________________________________________
Nu vill jag bara avsluta med att skriva att min kärlek till Ola (oavsett om han förändrats eller ej) är så otroligt stark. Jag är den lyckligaste som har fångat hans kärlek och allt känns så underbart. Han är idag en del av mig och han kommer alltid vara det. Under resans gång kommer vi båda förändras, men eftersom vi båda är så otroligt förstående möts vi alltid där vi befinner oss i dagsläget. Vi kompromissar (dock inte så som han beskriver detta ord) och vi kommer gemensamt fram till det som är bäst för oss.
Jag älskar dig mitt hjärta och jag är den lyckligaste av alla blivande brudar. Det ska bli fantastiskt att stå vid altaret med dig. Längtar så!