Idag har jag haft sprängande huvudvärk hela dagen och så har jag jobbat på Landeryds Ängar. Det har varit en lugn dag och inte så mycket sysslor alls. Det är verkligen sååå mycket roligare att jobba när man har "häcken full". Tiden går på nått sätt fortare och det känns dessutom meningsfullt. Trots att större delen av mitt pass har känts som rast så är jag nu jättetrött.

Ja vad händer annars i livet...plugg, plugg och så förstås lite plugg. Min skola har gjort en miss....dom har förlagt en 5 veckors kurs på 4 veckor. Det betyder att vi varje dag måste göra mellan 1-3 arbeten för att hinna innan kursen är slut. Lite tufft när det handlar om kroppens alla funktioner. Det roliga är att jag än så länge har lyckats hålla det tempo jag måste, trots att Sebaztian varit hemma med feber. Att jag lyckats hålla schemat beror till stor del på Ola. Vi har det verkligen toppen att båda är hemma de flesta dagarna i veckan. Vi har på så vis delat på dagarna- jag har pluggat på fm och Ola på em. Sen har vi sovit typ varannan dag hos Sebaztian så att den ena alltid är utvilad. Det är ett underbart system som enbart funkar om båda är hemma om dagarna.

I övrig söker jag jobb, det finns faktiskt en del på marknaden, men det verkar inte hjälpa. Enligt föreståndaren på Landeryd så är det ca. 200 sökande på varje tjänst, så konkurransen är riktigt tuff. Men någon dag borde det bli min tur kan jag tycka. Jag har ju faktiskt en utbildning som Behandlingspedagog med dubbeldiagnos kompetens (psykiatri/missbruk) och snart är jag även specialutbildad undersköterska/ skötare med inriktning på neuropsykiatri. Det borde ju vara värt en hel del kan jag tycka.
Som det ser ut nu så går jag tillbaka på min tjänst i Linghem i barnomsorgen den 21 juni. Där arbetar jag ju enbart 75% så av den anledningen har jag även sökt en kurs som pågår under ett år. Det är Pedagogik med inriktning på specialpedagogik. Då kan man ju undra om jag aldrig får nog och nä det får jag inte. Jag älskar verkligen att studera...det är liksom min grej. Och mer kunskap kan ju aldrig skada. Får jar däremot en nu tjänst kommer jag avböja skolan och satsa på jobbet istället.

Så kan det vara. Nu ska jag se om jag kan påbörja ett skolarbete.

Tjingeling

Barnfattigdom i Linköping

Ja den titeln stod skriven i dagens tidning från Linköpings posten. I artikeln stod det om att dagens barn får det svårare och svårare när det gäller familjens ekonomi. Detta tackvare det borgliga styret (vad vet jag...politik är inte min grej alls) som tydligen sett till att försörjningsstödet till barnfamiljer har ökat med 30% i Linköping. Enligt tidningen så ähar klyftan mellan fattiga och rika ökar och att fler tack vare alliansen blivit arbetslösa. Hur som hellst så kan ju inte allt hänga på politikerna...har vi inte just varit inne i en finanskris som inte beror på våra politiker? Eller har jag missuppfattat det hellt...det kan ju mycket väl vara så.

Vad det gäller min och Olas ekonomi så ser den ju väldigt knaper ut eftersom vi båda valt att studera. En student får som alla vet knappt några pengar alls, men det sorgliga är att när jag arbetar mina 75% i barnomsorgen så blir min behållning densamma som pengarna från CSN. Nu har jag inte räknar ören...men ni förstår nog hur jag menar. Idag pluggar jag ju på distans så vår benisnräkning har sjunkigt massor och när jag jobbar kommer resekostnaderna bli ca 1000 kr vare sig jag åker bil eller kollektivt. Dessutom kostar barnomsorgen pengar (vilket den också ska) och facket tar ut en högre avgift när inkomsten stiger. Det betyder att jag i handen får ut detsamma. Är inte det sorgligt??
Jag längtar till den dagen då Ola slutar skolan (om sådär 2år) och får ett jobb. Men innan dess är drömmen att få ett heltids jobb där jag kan få nytta av mina nya kunskaper. Allra hellst vill jag jobba med barn och ungdomar som har neuropsykiatriska funktionshinder, men jobb inom psykiatrin och missbruk är också varmt välkommet. Åldern på brukarna är inte det viktigaste utan jag vill arbeta med utsatta människor helt enkelt, finnas där och stötta dom och framförallt stärka dom.

Livet

Jag skriver visst mest om filmer känner jag, men de kan många gånger ge ett väldigt bra budskap även om det ofta är undermedvetet. När jag läste till Behandlingspedagog fick vi till uppgift att läsa boken "Veronika bestämmer sig för att dö" av Paulo Colelho...den har nu kommit ut på DVD. Den handlar om en kvinna som har ett fast och välbetalt jobb, men hon är inte lycklig. En dag bestämmer hon sig för att ta sitt liv med hjälp av tabletter. Man får sedan följa henne då hon vaknar upp på ett mentalsjukhus. Berättelsen om hennes liv (den är dock fiktiv, men skulle lätt kunna vara sann) väcker en del känslor. Hur kommer det sig att människan inte kan vara lycklig för det man har (det gäller ju givetvis inte alla, men det är ju ett vanligt fenomen). Varför drömmer vi ofta om någonting mer? Vi borde ta och pausa våra liv någon gång ibland och verkligen reflektera över allt vi har...då menar jag inte ting utan allt. För mig är det skit samma om jag har en tv på 50" eller om jag har en på 32"...jag blir inte lyckligare för det. Jag tror t.o.m. att vi är lyckligare om vi inte lever överflödigt. Lev på dina känslor istället för på saker vi äger. Allt handlar inte om pengar för att må bra. Vi måste leva i nuet, vilket vi i dagens generation glömmer bort.

Jag kan ta mig själv som exempel...jag är inte fattig, men definitift inte rik. Ola började studera för snart 3 år sen och jag för 2,5 år sen. Under våra studier har vi fått en underbar son. Ja ni vet ju själva hur gott ställt en student har det...då kan ni tänka er när båda två studerar + har ett barn. JAG ÄR LYCKLIG för jag har min familj. Vi fixar och donar för att få pengarna att räcka till, men vi överlever och vi har varandra och det är det viktigaste.
Även om man är singel så är man (jag skulle vilja skriva aldrig) mycket sällan helt ensam, men trots det känner man sig ensamast i världen och att ingen bryr sig, eller att det inte finns någon som vill ha en osv.

Livet är en lång väg med mängder av tecken. Så när du åker runt så ska du inte komplicera allt. Fly från hat, misslyckanden och avundsjuka. Begrav inte dina tankar, gör din vision till din verklighet. Vakna upp och lev! Bob Marley (http://www.livet.se/ord/kategori/Liv)

Tankar om homosexuallitet, droger och kriminallitet

Igår kollade vi på Patrik 1,5. Det var enligt mig en bra film som speglade verkligheten. Hur kommer det sig att människor är så fientliga när det gäller homosexuella? Jag tycker det är fint. För många år sedan var jag tillsammans med en kille vars bror var/är bög. Han är gift, de har köpt hus och skaffat en hund. Men jag har aldrig under mina 5 år i deras familj sett att de visat sin kärlek till varandra. Jag frågade en dag hur det kom sig och svaret blev förstås att de ville undvika konflikter. Jag tycker det är hemskt att två personer som älskar varandra känner sig tvugna (rädda) att undanhålla sina känslor.
Till saken hör den att mamman skämdes över sin sons läggning och pappan väntade på att det skulle gå över. Ingen i deras omgivning "visste" att de var bögar. Deras son hade som 17 åring berättat om sin läggning och det var först när han var ca 30 år som mamman för första gången vågade berätta det för sin vän och arbetskompis (det roliga var att det var min bästa kompis mamma). Tänk vad mycket energi som skulle besparas om man istället för förnekelse använder sig av acceptans.Det gäller givetvis inte bara detta ämne.

Vi har även sett Rock ´N Rolla och Publik enemies. Båda filmerna handlar om kriminallitet (fast på olika sätt). Jag är så glad och tacksam för att jag inte tillhör denna kategori. Som tonåring umgicks jag med personer som missbrukade både det ena och det andra, Många av dem har suttit inne för olika brott, inte minst min 1:a pojkvän. Trots det har jag ALDRIG testat någon annan drog än cigaretter, snus och alkohol. Jag är glad över att min mamma uppfostrat mig till att tro på mig själv och att vara självständig. Det är orfa man hör ordet "grupptryck", men vad är det egentligen? Att falla för grupptryck är ett vanligt fenomen, men beror det på att man inte är "stark" nog att motstå trycket eller är det ett ord som gör att det är ok att ta felsteg såvida man är flera personer som gör det? Jag såg mig aldrig som stark som sa ifrån när det gällde droger eller kriminalitet, däremot så har jag lovat mig själv att aldrig testa droger, och jag har hållt det.

Spelmissbruk

Idag läste jag en artikel i Linköpings posten som handlade om spelmissbruk. Äntligen tänkte jag när jag läste rubriken...äntligen uppmärksammas spelmissbruket. Det händer ju titt som tätt att media informerar om att narkotikamissbruk är ett bekymmer i vårt sammhälle, men det är sååå sällan som man nämner spelmissbruket.

Game Over är det enda stället som jag känner till i stan som behandlar spelmissbrukare och enligt artikeln har de visst väldigt bra resultat. När jag läste till Behandlingspedagog fick jag reda på att det är ca en tredjedel som blir drogfria efter en behandling och två tredjedelar tar återfall av drogen. Enligt Game Over så är två tredjedelar spelfria, iaf mellan ett till tre år efter behandlingen.

En sak jag tycker är lite konstigt är att man väldigt sällan benämner ordet beroende. Det finns är skilnad på missbruk och beroende. Missbruk kan vem som helst hamna i vid enstaka tillfällen, exempelvis vid skillsmässa. Har man ett alkoholmissbruk kan man fortsätta dricka kontrollerat när perioden är över, men i vissa fall kan det också övergå till ett beroende.
Har man ett beroende så kan man aldrig mer fortsätta dricka, för då hamnar man så småningom på bårhuset. Ett beroende är så mycket starkare än ett missbruk.

Har man ett beroende ska man enligt DSM IV ha minst tre av dessa kriterier;
1. Tolerans som kommer till utryck i antingen behov av större dos (mer än 50%) för samma effekt; eller påtagligt minskad effekt vid tillförsel av samma dos.
2. Abstinens, som kommer till uttryck i antingen för drogen specifika symtom vid avbruten tillförsel ; och/eller intag av drog, eller korstolerant drog, för att lindra/ ta bort symtom.
3. Intag av större mängd eller under längre tid än vad som avsågs ("kontrollförlust").
4. Varaktig önskan, eller misslyckande försök att minska/ kontrollera intag.
5. Betydande andel av livet ägnas åt att införskaffa, konsumera och hämta sig från användning av drogen.
6. Viktiga aktiviteter (socialt, yrkesmässigt, fritidsintressen) ges upp eller minskas på grund av groganvändningen.
7. Fortsatt droganvändning trots vetskap att den har orsakat eller förvärrat fysiska eller psykiska besvär av varaktig eller återkommande natur.
(Beroendetillstånd, Markus Heilig, 2007)

Människans hjärna är uppbyggd för att ge oss vår personlighet och våra känslor. Den ger oss medvetenhet och en jag- känsla, den minns saker och hjärnans viktigaste uppgift är att hjälpa oss i alla situationer så att vi överlever. Men när människan använder droger förstörs hjärnan successivt, minnet försämras, känslorna går inte längre att tolka eftersom de avtrubbas och förvirras, jaget förvandlas till en missbrukarperson och med tiden finns inte jaget längre. Drogen tar kontrollen över människan.

Det har ingen betudelse vilken drog man använder sig utav, den nedbrytande processen är den samma vid alkohol-, narkotika-, sex- och spelmissbruk (beroende).

Om jag nu återgår till artikeln som skrevs i Linköpings posten så står det med stor svart text; "I Sverige finns det cirka 125000 personer som är beroende, eller är så kallade "problemspelare", av dem är ungefär 35000 så pass spelberoende att de behöver någon form av stöd för att ta sig ur spelandet".
Kan ni förstå... 35000 svenskar sitter i klistret, deras ekonomi har spårat ur totalt, de har kanske separerat för att beroendet av spelen tagit över, kriminallitet kan blivit inblandat osv. Och trots det så uppmärksammas det inte särskillt ofta. Vi svenskar borde ta och se över hur våra medmänniskor mår lite oftare.