Jag önskar jag kunde vara lika nöjd med mitt liv som min underbara Ola. Jag önskar jag kunde skriva på det hemlighetsfulla och poetiska sätt han gör. Jag önskar jag inte skulle va så himla känslig. Vissa saker här i livet kan man inte förstå och andra saker förstår man lite för väl. Idag på väg till jobbet blev jag väldigt ledsen och besviken. Besviken på min mamma. När jag tänker tillbaka på livet som varit så känner jag mig glad. Mitt liv har inte varit helt lätt och det har funnits tragedier som ingen borde få uppleva, men trots det har jag haft ett väldigt bra liv. Livet har fört mig till den jag är idag och visst behöver jag fortfarande träna. Det jag framförallt behöver träna på är att inse att jag är värd respekt. Tyvärr känns det som att min närmsta familj inte inser att jag finns och vad beror det på? Är det för att jag inte åker till min mamma varje helg, för att jag inte ringer henne speciellt ofta eller för att jag har framfört mina åsikter? Om så är fallet så får jag väl antagligen skylla mig själv, men i mina ögon är jag fortfarande hennes dotter, min systers syster och det kan väl inte vara så svårt för någon av dom att dela med sig lite till mig oavsett hur ofta jag ringer. Jag känner mig lite dyster och låg idag. Nu undrar jag bara hur jag ska gå vidare. Är det värt en fajt? Kanske. En fajt kan antingen leda till mer tråkigheter, men det kan ju också leda till att de förstår att man är värd mer. Det är bara så svårt att veta hur man ska göra för att slutet ska bli lyckligt.